Under den senaste tiden har medier rapporterat om människor som fått sin assistans indragen. Maria H Guggenheimer, tidigare enhetschef på Furuboda Assistans och anhörig till assistansberättigad, bekräftar den oro som finns och uppmanar alla som har möjlighet att sluta upp i kampen för att värna en livsviktig frihetsreform.

Varför får vi idag i media ta del av beskrivningar om allt fler som inte får det stöd som de är så uppenbarligen är i behov av rörande personlig assistans? Det är en angelägen sak att titta närmare på. Idag tar vi, till exempel i media, del av att det sker förändringar inom LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) och assistansreformen. Men vad är det konkret som händer och på vilket vis kommer det att påverka framåt?

Rubbad trygghet

Som mamma till en kille med stort behov av bland annat just personlig assistans reagerar jag på detta. Genom mitt tidigare uppdrag som verksam enhetschef inom Furuboda Assistans AB påverkades jag naturligtvis av situationen även där, och så även mina kollegor. Vad är det egentligen som händer?

Assistansberättigades grundtrygghet rörande personlig assistans har de senaste åren rubbats. Det motiverar Försäkringskassan med att de grundläggande behoven för närvarande bedöms på ett nytt vis baserat på två prejudicerande domar som föll för några år sedan i förvaltnings- samt kammarrätt. Detta sker i samspel med att regeringen ger Försäkringskassan direktiv om att kostnaderna inom LSS samt assistansen behöver minskas. Detta påverkar hur man bedömer vilka grundläggande behov en person har och detta kan få stora konsekvenser för den enskilde har det visat sig.

Oroande regeringsinsatser

Regeringen har tillsatt utredningar rörande detta förfarande varav en av dessa presenteras för dem i december 2017. Där ska man se över hur tolkningen av dessa domar har påverkat behovsbedömningen rörande assistansbeslut och om lagförändringar behöver komma till stånd för att kunna förbättra situationen. Låt oss be för att utfallet av detta på sikt verkligen leder till mer rättvisa bedömningar igen. Regeringen hävdar att ingen som har rätt till personlig assistans ska stå utan, men det kommer motsägelsefulla rapporter om hur det i realiteten ligger till med det. Man hävdar att de assistansberättigade som inte får sitt beslut om assistansersättning genom Försäkringskassan istället ska få behovet tillgodosett av sin hemkommun.

Men så sker inte alltid, i en hel del av dessa fall blir även kommunens bedömning att assistansen ska minskas ner eller helt dras undan. Det talas nu om att nuvarande regeringen hittills sparat så mycket som cirka sex miljarder på assistansen. 1 200 individer har förlorat hela eller delar av sin assistans under denna tid. Även andra insatser inom rättighetslagen LSS drar man in på. Visst är det nära tillhands att tänka att regeringen håller på att urholka denna livsviktiga reform. Detta parallellt med att man hävdar att vi har en stabil ekonomi i vårt land, rent utav ett överskott. Hur går detta egentligen ihop? Man kan, med fog, tycka att det verkar konstigt och orättvist. Sparbetinget drabbar en grupp människor i samhället som till viss del är oförmögna att själva kunna försvara sig och som ibland är begränsade i att kunna hävda sina rättigheter. Det är oroväckande.

Markera för makthavare!

Alla vi som berörs av detta och har möjlighet att uttrycka oss på något vis: assistansberättigade, ni som är i behov av andra insatser inom LSS, anhöriga och personliga assistenter – alla vi måste tydligt markera för våra makthavare betydelsen av att värna om LSS-reformen. Detta behöver ske omgående. Vi riskerar nämligen nu att fler funktionsnedsatta personer, barn som vuxna, förlorar livsviktiga insatser. Även att arbetstillfällen för våra kompetenta assistenter går förlorade. Samhället i stort känner inte till vad som nu sker inom detta område. Vi måste tillsammans se till att nå ut till dem. Det finns en hel del väljare som vill att våra politiker tar sitt fulla ansvar i dessa angelägenheter, men de behöver en tydligare inblick i vad som sker för att kunna greppa hela situationen. Det har jag förstått, bland annat genom gensvar på insändare som skickats in till dagstidningar. Därmed vill jag säga att vi alla berörda av detta måste göra det vi kan. Slut upp på demonstrationer. Skriv under namninsamlingar och upprop. Kontakta media. Vi måste synas och vi måste höras! Det är inte rimligt att denna frihetsreform, just nu i skrivandes stund, monteras ner på detta bedrövliga vis.

Text: Maria H Guggenheimer